Muslim i
Sverige

Drömmar och sanningar

Många av de muslimer som
kommer till Sverige har flytt på grund av krig. Kriget har lett till att somliga
åsikter ogillas och rent av kan leda till döden om man uttalar de högt. Inte
sällan kan det räcka med att de ser ut som man har en viss åsikt för att hamna
under dödshot. Man kämpar för rättvisa i sitt land, men till sist tvingas man av
rädsla för livet och omtanke om familjen att fly till ett främmande land. Ibland
förstår man att man aldrig kan återvända, men många lever med hoppet om att en
dag kunna komma tillbaka till sitt land och leva som förut, före kriget.

Kanske drömmer man också
om en enklare tillvaro i det nya landet. Man hoppas på att bli väl omhändertagen
och vet att landet är befriat från krig och det finns inga förbjudna åsikter.
Man kommer att få leva tryggt med sin familj och bara ha kampen med de hemska
minnena kvar.

Så ”idylliskt” blir det
sällan.

De flyktingarna som kommer
till Sverige möts av ett land som är väldig olikt deras eget och det tar tid att
förstå sig på det nya, om man någonsin gör det. Många grundläggande värderingar
skiljer sig stort mellan en muslim och en vanlig svensk. Emellanåt kanske en
aktiv frikyrkomedlem och en muslim kan ha flera likheter, än en sekulariserad
svensk, i frågor om familj och samlevnad.

Det svenska systemet
bygger på individen. Vi tänker individualiserat. Skolan fostrar barn till
fristående, starka individer. Svenskar tycker att ”själv är bäste dräng” och att
man ”sköter sitt eget”. Känslan för gruppen är svag, även i familjen. För oss
innebär begreppet familj, mamma, pappa och barn. När barnet lämnat föräldrarna
bildar de en ny familj.

I det muslimska samhället
tror jag aldrig man bildar en ”ny” familj. Man bara bygger på den man har med
barnbarn, kusiner och svägerskor/svågrar. Barnen fostras till att ta hänsyn till
familjen. Familjekänslan är enormt stark. En utbildning skaffar man sig för att
gynna familjen. En ung kvinna har inte sex före äktenskapet för att inte
vanhedra familjen. Man lämnar inte bort mormor när hon blir gammal, utan det är
först då man börjar lyssna till henne.

I Sverige behandlar man
religion som något lite pinsamt. Man talar inte gärna om sin kristna tro.
Möjligen har det på senare tid blivit vanligare med ”andlighet”, men det är
fortfarande tanken att ”var och en får väl tro vad den vill” som styr. Man
lägger sig inte i varandras tro och vill absolut inte diskutera den på
fikarasten. Istället fokuserar vi oss på att förverkliga oss själva, genom oss
själva. Till och med de aktivt kristna i Sverige skiljer ofta på tro och vardag,
man är som mest aktiv i kyrkan. Kanske att det beror på Jesus ord: ”Ge staten
vad staten tillhör och mig vad som tillhör mig.”

Inom islam finns ingen
riktigt skillnad på religion och samhälle. Det hör samman. Genom Koranen,
Sharia, Hadith m.m styrs samhället. Idag håller situationen på att förändras
eftersom västvärlden med sin ”störst och bäst”- mentalitet omformar de muslimska
länderna allt ivrigare.

Ändå kan man se att
folkets reaktioner på detta blir tvärtom. Man tar ett fastare tag om sin Koran
och släpper ner fållen på klänningen ytterligare ett par centimeter för att
dölja vaderna. Även om landets ledare charmas av fria västtankar, gör inte
folket det, vilket ofta leder till oroligheter. Det kan vara en av orsakerna
till flykt.

Liknande händelseförlopp
kan man se bland muslimer i Sverige. Här är islam inte självklart på något sätt.
Ingen kallar till bön, det är tveksamt var Mekka ligger och muslimska helgdagar
uppmärksammas knappast.

Det finns muslimer som
reagerar genom att sätta slöja på sina treåringar, trots att det är förbjudet i
Koranen, och hängivet ber minst fem gånger om dagen.

Det finns också de som av
olika anledningar utåt sett anpassar sig bra till det svenska livet. Man har
svensk flickvän, ber sällan, fastar inte och dricker sprit som vilken annan
svensk, trots att det är förbjudet i Koranen.

Ofta tror jag att en sådan
anpassning enbart är ytlig. Fortfarande finns det man lärde sig som barn om vad
som är rätt och fel hårt ristat i hjärtat. På något sätt tror jag de känner
förakt för det nya landet som tvingar människor att glömma sig själva för att
bli accepterade. De här människorna kommer aldrig riktigt att trivas i Sverige.
En dag kommer de att återvända hem, kanske för att gifta sig, kanske för att
visa familjen ”hur bra man lyckats”. Det sorgliga är att de antagligen kommer
att bli besvikna på sitt eget land också. På de åren man varit borta har det på
många sätt hunnit påverkas av västvärlden. Jag tror att detta är vanligare bland
ensamma, unga killar som kommer till Sverige än bland de som kommer tillsammans
med hela familjen. De blir rotlösa eftersom de är vana att ha någon som ger råd
och som alltid finns till hands. En hjälp för de här människorna skulle kunna
vara någon, kanske en hel familj, som man kunde alliera sig med och få råd av.
Kanske ligger det på de olika muslimska föreningarna i Sveriges ansvar att fånga
upp dem och ge dem en nationell muslimsk trygghet?

Rädsla och integrering

På senare tid har våra
ögon öppnats för invandrares problem i Sverige. Det är inte bara rasister och
nazister som hindrar dem från att leva bra i Sverige. Det är också din och min
rädsla. Vi skapar en ond cirkel. En invandrare som söker jobb får inte jobbet på
grund av chefens rädsla, den sökandes brist på social kompetens, dåliga
svenskkunskaper eller konstiga namn. När sedan samma person tvingas söka
socialbidrag suckar vi och kan inte förstå varför de inte kan göra något vettigt
istället.

Vi vågar inte släppa in
invandrare på jobbet eller i våra hem. Kanske är vi rädda för att bli påverkade,
förtryckta eller bortrövade?

En stor anledning till
mångas rädsla för islam är den bild av kvinnoförtryck, som sprids genom bilder
på kvinnor i slöja och böcker som ”Inte utan min dotter” och ”Såld”.

Susanne Mikhail har gjort
en intervju med en kvinna som heter Amina. Den heter ”Schalen är min själ”. Där
berättar Amina att hon bär schal eftersom det står i Koranen, och hon vill följa
den så mycket hon kan. Hon berättar att det har hänt att någon har slitit av
hennes schal, och det kändes som om de slet bort hennes själ.

”Jag tar på mig min schal
igen, jag knyter den och går vidare. Hela min värld rasar samman för ett
ögonblick. Det som gör mest ont är att hålla inne med gråten. Och de andra, ja
de går vidare som om ingenting har hänt."

Vi låtsas som ingenting i Sverige. Vi kanske tänker lite
på de stackars invandrarna när vi läser om asylsökande Ifram i tidningen eller
hör om Hamida som flydde från sin våldsamme man i Iran. Vi läser böcker som jag
nämnde ovan och förundras över hur märkliga de är, de där muslimerna. När vi hör
ord som mångkultur och att vi svenskar måste bli mer öppna för andra kulturer,
så skyddar vi oss med att vi faktiskt hälsar på Malik från pizzerian när vi möts
på stan. Sedan återgår vi till sådana saker som vi hellre låter uppta vår tid.
Att jobba över eller deklarera (läs skattefuska).

Invandrarna i sin tur
isolerar sig från svenskarna. Till viss del måste låta lite Sverige komma in i
deras vardagsliv, liksom svenskarna måste ta in mångkultur när de beställer
pizza.

De
har sina muslimska vänner som de kan tala arabiska med och kan diskutera samma
saker som i hemlandet. Det enda svenska de berörs av är skatten,
försäkringskassan, vädret och en eller annan svensk flicka.

Egentligen tror jag att
fundamentalister och rasister är två sidor av samma sak. Människor som känner
sig påtvingade något främmande, något de inte förstår och som reagerar med att
överdriva de välkända ”normala”.

Visst talas de på
regeringsnivå om integrationspolitik, men den når aldrig så långt ner som till
oss i verkligheten. Dessutom har jag svårt att tro att beslut fattade på den
nivån skulle lyckas påverka oss och få oss att ändra vår reserverade attityd.
Jag tror att de svenskar som har kontakt med invandrare idag inte har det för
att Sverige vill föra en god och mångkulturell politik, utan för att de har
blivit berörda. Man har lärt känna en trevlig man eller kvinna och sedan efter
hand lärt känna fler ”invandrare”, människor. Det är genom den personliga
kontakten man lär känna varandra och blir intresserad av det ”andra”. Det är när
man blivit intresserad som man kan börja bygga vidare. Då kan man prata ihop sig
och förstå varandra. Man kan få en bra grund till att utveckla Sveriges
mångkulturella sidor, tillsammans.

Det
är den personliga kontakten som är viktigt, inte de statliga besluten.

Möjligheter som muslim i Sverige

De
första muslimerna kom till Sverige på 40-talet. De var arbetskraftinvandrare
från Turkiet. För att bevara sin kulturella identitet startade de turkiska
församlingar, som ersatte hemlandets kaféer och moskéer.

Efter hand när antalet
invandrare av olika etniska ursprung ökade, kom de att bilda egna församlingar,
en för varje grupp.

Ett
önskemål fanns om att ena alla dessa eftersom de till grunden var islamiska. På
sjuttiotalet gjordes olika försök till enhet. Syftet var att samla muslimerna,
för att hjälpa varandra i kontakt med till exempel svenska myndigheter, eller i
trosfrågor.

Idag har de organiserat sig
i två paraplyorganisationer, Sveriges muslimska råd och Islamiska rådet. Enligt
tidningen Petrus, nr 35/36 1997 fick de under 1996 tillsammans över fem miljoner
kronor i statsbidrag.

De
finns ungdomsförbund, en hjälporganisation, två friskolor, ett kulturcentrum och
koranskolor i dessa organisationers regi. Den Islamiska Informationsföreningen
ansvarar för Sveriges enda islamiska tidskrift, SALAAM. Det är också till dem
man vänder sig om man som svensk vill konvertera.

I
Sverige finns fem moskéer, i Trollhättan, Göteborg, Malmö, Märsta och Uppsala.
1996 uppgav de islamiska församlingarna att de hade betjänat 68 000
personer.

I
slutet av januari, 1998, sändes en muslimsk gudstjänst på SVT. Det var någon dag
före qadirnatten, en av muslimernas största helgdag som firas under
ramadan.

Problem som muslim i Sverige

Islamiska
informationsföreningen skriver själva i sin bok Islam, vår tro, om några av de problem
man som muslim i Sverige kan stöta på.

Muslimer anser att
adoptivbarn förnekas sina rättigheter när man gör dem till formella syskon till
de övriga barnen i familjen. Skulle de vilja gifta sig med ett ”syskon” är det
förbjudet enligt svensk lag, men muslimerna menar att de inte alls är släkt och
därmed kan få gifta sig. Ofta gynnar muslimer äktenskap mellan två som växt upp
under liknande förhållande.

Däremot anser man att barn
som har ammats av samma kvinna är ”mjölksyskon” och får därför inte gifta sig. I
Sverige har det förekommit att barn som inte kan ammas av sin mamma lämnas till
en annan kvinna, på BB. Man måste ta hänsyn till de muslimska kvinnorna och
istället ge barnen mjölkersättning.

I
skolan är det viktigt att barnen får mat som inte innehåller griskött. Flickorna
måste täcka sin kropp. Flickor och pojkar får inte ha gymnastik eller
sexualundervisning tillsammans. Detta sköter istället föräldrarna i hemmet. Det
händer ofta att läroböckerna presenterar en negativ bild av islam, men fakta som
inte stämmer. Det blir jobbigt för det muslimska barnet som kanske blir osäker
och behöver extra stöd, från både lärare och föräldrarna.

Självklart är det viktigt
för en muslim att sköta sitt arbete, men ibland vill de ha ledigt för att fira
sina högtider. Lika självklart som det är att få ledigt under påsken borde det
vara för en muslim att få ledigt under till exempel Lilla Eid, eller under
fredagsförmiddagen.

En
sjuk muslim får mängder av besök, eftersom det anses vara en plikt att besöka
sin sjuke släkting. Det är viktigt att en man får sin hygien skött av en man och
likaledes för en kvinna, under sjukhusvistelsen. Om det är svårt att ordna kan
en anhörig hjälpa till.

Om
en muslim avlider på ett sjukhus vill de muslimska församlingarna så snabbt som
möjligt bli kontaktade. Den döde ska tvättas och göras i ordning, på ett
speciellt sätt. Begravningen ska ske snarast. Man begravs utan kista och med
ansiktet vänd mot Mekka. Det är ett problem idag att få egna islamiska
begravningsplatser.

Sammanfattning

Att leva som muslim i Sverige har både för och nackdelar.
Fördelarna kan vara att officiellt sett är islam en tillåten religion.
Nackdelarna kan vara att den inte är allmänt accepterad. Efter hand som vi i
Sverige lär känna muslimer lär vi oss en mer sann bild av islam, än den vi
tidigare matats med via media. Förhoppningsvis kommer förståelsen för varandra
att öka.

Det
diskuteras livligt i Sverige om moskéerna. Ska muslimerna få ha egna ”kyrkor”?
Förespråkarna tycker det är en självklar rätt att alla ska få ha en plats att
utöva sin religon på. Det tycker även jag. Jag vet att i kristna sammanhang ber
man mycket för att förhindra byggena. Man är rädd för att islam ska ta anhängare
och att en offentlig samlingsplats för muslimer skulle verka skadligt på
Sverige. Jag tror att en moské kan bli en trygg punkt i det annars så främmande
landet (till en början) som kan stärka identiteten och kanske bidra med att man
känner sig stolt över sitt ursprung. Det är lättare att trivas på en ny plats om
man får lov att ha starka hemkänlsor och känna sig stolt över sitt
ursprung.

I
framtiden kommer det kanske inte att finnas några allmänna påsklov och jullov
utan varje grupp tar ledigt vid sina högtider.

Huvudsaken är att var och en
som kämpar för sin tro, kristen eller muslim, ska ha samma rättigheter och
skyldigheter, i Sverige

  SÄG NEJ TILL MUSLIMER!!!